DEN RITUELLA SCENEN  UR ASPEKTERNA VARANDET OCH GÖRANDET

- några tankar för de som ska agera på den rituella scenen

Begreppet scen skall här inte förstås som teater- eller dansscen utan helt enkelt som den plats där det inre rummet eller ett andlig innehåll skall manifesteras i tid och rum.

 

Följande text är komprimerade tankar endast menade att bidra till meditation och tankesmedja kring några, som jag ser det, väsentliga grundelement i sammanhanget. 

Kefas Berlin 13 mars 2015

_________________________________________

Två områden behandlas här nedan:

1. Formen för gudstjänsten.

2. Själv agerandet.

UTGÅNGSPUNKTER

Frågan om formen handlar om vad som sägs, vad som utförs, vad för slags koreografi (väg, riktning, plats, sfär?),

Rekvisita (dräkt, objekt, ljus etc), vad för slags musik samt den schematiska formen (när, vad och var?)

Frågan om agerandet handlar om intentionen, den inre bilden, valt fokus, vilken stämning som skall skapas, etc.

Hur jag agerar skall ha sin grund i varandet.

Formen har sin grund i vad som skall utföras, själva görandet.

 

Varandets fråga är HUR skall jag….?

Görandets fråga är VAD skall jag….?

De två möts i ett NÄR skall jag…? ...vilket handlar om konsten att tajma rätt. 
Rätt handling vid rätt tidpunkt. Tajming handlar om att, oavsett form men inifrån varandet hittar det precisa momentet för utförandet av en viss handling. Med rätt tajming sammansmälter tid och rum. Eller annorlunda uttryckt: "där tid blir till rum". (R.Wagner /Parcifal)

Varandet handlar om det inre livet som är varande i sig själv, som i sin tur skall betinga hur jag rör mig, hur jag talar, etc

och dess svar skall bottna i det primära svar som som stammar ur gudstjänstens grundsyfte.

Varandet är betrakta som det primära. (Såsom  ändamålsparagrafen i ett stadgar. Görandet får aldrig strida mot varandets källa och det som strömmar ur den.)

Varandet skall vara handlingens själ och Görandet skall vara den av Varandets själ fyllda handlingen.

- Handling utan själ och inre motiv har förfallit till rutin - dekadens, faller mot sitt slut.

Innan vi kommer in på vad det är som skall vara och hur det ska vara behöver vi veta någonting om:

DEN RITUELLA SCENENS SYFTE

Som exempel kan ges: Högmässan i en kyrka:

Där kan utgångspunkten vara: Gudstjänsten skall vara ett tjänande av gud.

Så vad önskar Gud?

Det har även uttryckts: Under gudstjänsten skall Guds rike gestaltas!

Begreppet gestalta handlar om att ge form, ge form åt, ge en form som skall bli det rum där Guds rike kan ta plats, till sitt väsen, sin stämning, sitt varande.

Det kan inte handla om att bygga ett rum av handlingar och föremål och mena att det ÄR Guds rike.
Däremot kan vi utföra, på inre och yttre plan, med och utan rekvisita och åtbörder, handlingar som bereder plats för det som menas med Guds rike.

 

FORMER

Form handlar dels om synliga former i rummet: väl valda och placerade betydelsebärande och symbolladdade objekt.

Objekt som inte spelar en specifik roll i dramat/ritualen bör inte vara synliga. Dessa former kallas vanligtvis rekvisita.

Genom att "städa" rummet rent från oväsentligheter (dvs de objekt som bär på väsen som inte skall gälla) bli det väsentliga objekten tydliggjorda. Ett objekt blir tydligare mot bakgrund av en tom mörk yta än en plottrig och ljus.

 
Begreppet form inom scenkonst handlar emellertid främst om tidsformer, dvs den ordning i vilken allt utförs, samt rumsliga tidsformer, dvs var man står och vid en bestämd tidpunkt och hur länge; vart man går, vad för objekt man hanterar, med vilka man gör det. Alltså koreografier förhållande till den egena kroppen, i förhållande till andra och i förhållande till objekt/rekvisita.

Således rumsformer respektive tidsformer som relaterar till rumsliga. 

I den aktivitet som är helt och hållet i det inre existerar även tidsformer som inte är rumsrelaterade.
Även dessa gör sig stundom gällande i det rituella - där det sceniska s.a.s tar paus.

Begreppet Gestaltande handlar alltså om formskapande.

Men inte endast.

En form kan vara tom eller i värsta fall tom och stängd.

Vi måste vända blicken åt det som ännu inte är form, som inte är gestaltat, som ännu inte är förkroppsligat och gestaltat i form.

Vi måste förstå varat eller varandet.

RIKE?

Vad innebär då rike i begreppet "guds rike"? En plats i rummet eller tiden?

Eller är det frågan om ett tillstånd?  Kanske är det så att när vi avsiktligt går in i ett tillstånd, väljer ett tillstånd, frammanar ett                tillstånd, då skapas ett inre landskap, fyllt av de eller det väsen vi efterfrågar och som i kombination med aktiva handlingar resulterar

i en kvalitativt annorlunda upplevelse av det yttre rum vi befinner oss i - där vi befinner oss med andra.  
Fysiskt sett är rummet detsamma - skulle man kanske kunna säga - men andligt, själsligt, stämningsmässigt etc har ”rummet” fått en annan kvalité. En kvalite betingad av det väsen vi öppnat oss för.  

Verkligheten och verklighetsupplevelsen blir då en annan. 

Ett rike kan vara av immateriell art och ändå vara precis här. ”Mitt rike är inte av denna världen.” Men intge heller bortom denna världen. Som "farkost" till det riket kan vi välja en plats, ett tillfälle och en serie handlingar - som som värd, för det riket, den andan, det tidsrummet, det väsendet.

       

OM FORM - OCH LIV - och Varande

Form kan, som sagt, bli livlöst. Så som rutin är livlöst men även den forcerade, av stress och rädsla framdrivna formen. Hur kommer det sig?

Det är floden själv som skapar dess väg, dess form, dess utseende i landskapet. Det är livet i floden, inte flodbädden, som skapar formen. Det där är viktigt att förstå, även i detta sammanhang.

Floden och dess inneboende liv, bär i sig de formkrafter som formar flodens gränser, flodbädden, och som skapar i sköna meandrar dess väg genom landskapet.

Erfarenheten visar att då man tvingar vattnet in i raka kanaler sjunker kvalitén på vattnet och det blir till slut oförmöget att processa organiskt material och belastande ämnen som kommer in i dess flöde. Till slut blir vattnet helt otjänligt. 

Däremot de  former som skapats livet självt, ur strömmens kärna som är i levande kontakt med sin källa, är motståndskraftig.

Tecken på motståndskraft är egentligen inte alls motstånd utan är istället förmågan att uppta, bearbeta, integrera, omsätta. M.a.o en god ämnesomsättning. Träd och skräp kan hamna i den levande floden men det tas om hand på ett levande och förvandlande sätt. 

Det mest friska vattnet är fjällbäcken som lever sitt liv som ett litet lekande skuttande barn, och när den till slut flyter ihop med de större flödena, viskar källans hemligheter.

Frisk, organiskt och, tex, mänskligt liv är liv som söker respektive skapar former där väsendet kan inkarnera!

Liksom det finns form som inte bär på något av liv och därmed inte har någon utvecklings- och framtidspotential så finns det liv som inte vittnar om form och sund utveckling. Det livet är såsom Cancer.
Cancer är ymnigt liv som förlorat kommunikationen med helheten, med den organism den ursprungligen hör ihop med. Därför, i brist på ett ömsesidigt utbyte med som omvärld, måste den parasitära på sin värddjurets livskrafter. 

Hälsa är det tillstånd av helhet där de mindre helheterna i skapelsen resonerar med de större. Vid ohälsa är den kommunikationen störd och saknar då förmågan till läkning, till helande. 

Liv är något vi känner igen som spontanitet, flöde, lust, impulser etc, något som bara är, eller inte är. Form kan, som sagt, bli ett rum, en vagga i vilken essentiellt liv kan uppstå, förkroppsligas, leva.

Form kan vara inspirerad eller kanaliserat från högre ort. Men formen kan även vara något som kommer ur en intellektuell källa snarare än en gudomlig. Former kan uppstå ur rädsla och behov av kontroll. Detta är ett problem eftersom vi vill att formen just skall vara en krubba, ett rum för Gud att närvara i.

Räddningen, eller lösningen, ligger i att vi alltid kan återvända till källan.

Vad är källan?

Vi kan alltid ta ett gammalt dammigt Bachstycke eller en sprucken vas och vi kan fylla den med rosor eller klingande musik.

Var finns källan?

Källan  finns inte i det förflutna. Nej källan är här, precis här, precis nu, ständigt närvarande.

Var innan och kommer att vara efter. På insidan av momentet, bortom punkten.
På andra sidan ”nålsögat”.

Varandet är det tillstånd, den flod, som för mig genom vilket nålsöga som helst.

Alltså: En form för det önskade livet är viktig. Men formen måste ha uppstått ur ett liv som är i kontakt med källan och i kontakt med det som vill bli till. Gudstjänsten behöver en tjänlig form.

Men allra viktigast är det som var före, som är och som kommer att fortsätta vara: varandet.

varandet...

AKTÖREN

Scenaktörens - skådespelarens, dansarens, musikerns, ceremonimästarens, prästens -  uppgift a priori är att hantera parametrarna Rummet och Tiden - och t.o.m. att låta tid bli till rumslig upplevelse eller låta rummet som upplevelse upplösas i tiden. Såsom skulptören begraver tidsflödet i leran och låter den inre och yttre tidsprocessen bli till bild eller såsom musikern skapar liv och rum mellan tonerna och öppnar upp för inre landskap hos åhöraren.

I andra hand kommer det som kommuniceras, det som tilltalar intellektet.

Primärt är, enligt mig, på scenen, Varandet.

Sekundärt är görandet.

Ett görande utan ett varande är ett tomt skal. Ett Varande i sig är i sig nog. Det är och står för det Absoluta. När sedan Varandet bärs med in i ett Görande uppstår en manifestation av det som Är. Gestaltandet av Guds Rike; manifesterandet, skapandet, frammanandet, genererandet av ett Guds rike……jag skulle vilja säga att då Gud är närvarande så framväxer Guds rike.

Gudsriket utgörs av Guds närvaro. Eller om Gudsnärvaron. Eller helt enkelt: Närvaron.

Vad är Närvaro?

NÄRVARO

VARFÖR NÄRVARO?

För mig som scenartist och regissör handlar närvaro om något som är tydligt och konkret, såsom ”Hen där på scenen är 20, 40, 60, 70…..% närvarande -relativt sett.” (Jag har emellertid så småningom insett att jag aldrig upplevt någon vara mer än 50% närvarande och då endast under några moment. Vi anar ännu inte vad det kan innebära att vara närvarande. Endast om vi varit utsatta  för akut och livshotande fara som kräver ögonblicklig aktion har vi upplevt en akut och hög närvaro. Men kan vi hitta ”på-knappen” för den graden av närvaro?)

För publiken är halten av närvaro upplevbar även om dom inte är medveten om det.

Publiken blir mer närvarande av den av närvaro fyllda aktören.

Ju mer närvarande aktören är desto mer närvarande blir åskådaren. Åskådarna blir, genom  denna närvaro,mer uppmärksamma, receptiva och upplevande av det som försiggår i Nuet; Nuet Lever Upp i dom;

Det som Är just där och då blir Levande i dom och stiger upp i deras medvetande.

Och detta är naturligtvis oerhört viktigt och essentiellt för detta sammanhang, för gudstjänsten.

Och det finns mer:

Genom denna närvaro blir åskådaren vitaliserad.

Närvaro ger energi, energi som i sin tur genererar…… närvaro.

Det är en god cirkel och man kan hoppa in i den var som helst. Alltså: du har energi och kan därmed vara mer närvarande. Eller: du är närvarande. Det genererar energi.

Saknar du båda måste du veta var PÅ-knappen sitter och hur man trycker på den. Gör du det går Energin och Närvaron på simultant.

 

Denna närvaro/energi, jag säger det igen, ökar upplevande av och mottagligheten för det som är. Och vad är det som är och är all tid?

Gud!

Han är alltid och allestädes närvarande!

De som inte är närvarande är vi. Vi är sjusovaren och dagdrömmaren.

Vi är de frånvarande!

Vi har lämnat verkligheten och flytt till tankarnas, reflektionernas, synpunkternas, slutsatsernas, emotionernas, dramernas och drömmens land.

Men Han är närvarande och önskar bli bemött.

Närvaron är det tillstånd, det rum, det rike eller bara den passage där vi kan möta Honom.

”Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig!”

Därför närvaro!

Tankefritt, känslofritt och åsiktsfritt.

Där tänkandet och reflexionen överlämnat sig till något annat: Medvetandet. Det varande som inkluderar allt och dömer intet.

Där känslan blivit till en stilla vattenyta, en receptiv hinna där det som är kan skapa resonans. Närvaro.

Där det inre stillnat till rofylld andning.

Andakt. 

Närvaron är nyckeln till det Guds rike som frågas efter. Allt det andra vi också önskar kommer i dess kölvatten.

Åter: Ju mer närvarande aktören är desto mer närvarande blir åskådaren. Åskådarna blir, genom  denna närvaro, mer uppmärksamma, receptiva och upplevande av det som försiggår i Nuet; Nuet Lever Upp i dom; Det som Är just där

och då blir Levande i dom och stiger upp i deras medvetande.

 

HUR?

En elev frågade en gång: "Jag förstår inte det där med närvaro? Närvaro i vad då? Det måste ju finnas ett objekt att vara närvarande i.”

Svar: Nej!

Detta som man kan vara närvarande i är endast ett medel för själva närvaron. Ett hjälpmedel.

Närvaron är ett, otänkbar och onämnbar. Inga begrepp täcker den. Den ÄR.

Men också Ja!:

1) Det finns många skäl till att lyfta upp ett objekt med just sin Närvaro. Det blir belyst, det kommer i fokus, församlingens uppmärksamhet dras till objektet, om detta är min intention.

2)  att vara närvarande i ett objekt eller i en handling är hundrafalt lättare än att vara närvarande endast I SIG.

3) det objekt eller den handling som är värt att bli närvaro-förhöjd blir till något jag kan vara närvarande genom. Objektet/handlingen blir ett fönster, en passage till Närvaron.

Tre anledningar således, till att vara närvarande, inte bara i sig, utan i samband med handling och objekt.

     Vårda varje liten detalj, vare det ett kärl, ett ord, en ordbild, ett steg, en gest, en blick!

     Det blir INTE tråkigt för med närvaron upphävs tiden. Vårda, vårda! Närvaro upphäver

     tiden, gör den dynamisk, alltså full av liv. Den blir till upplevelse; Den lever upp i aktör och åskådare.

________________________________________

________________________________________

Några ord om:

      

AUTENTICITET OCH NÄRVARO

Att sträva efter "det autentiska uttrycket" blir en överflödig ambition.

Är jag i sanning närvarande i det jag gör så är jag I det jag gör. Då blir det jag gör ett uttryck för den jag är. Och det jag är är, djupast sett, inte skilt från det som är.

Så om jag är, i lekens anda, närvarande i det jag gör, och överlämnar mig till momentet, så är jag samtidigt ett med det som lever i det befintliga rummet - där även åskådarna är. Jag förbinder mig alltså på den vägen med skeendet, som innefattar allt och alla som är där. Frågan om autenticitet är då verkligen överflödig. Det behöver inte vara min ambition. Jag behöver bara kliva åt sidan, inte stå i vägen, för det, som även inkluderar mig, den jag är just då.

 

_________________________________

VAD DET ÄR SOM HINDRAR MIN NÄRVARO?

Är jag i sanning närvarande i det jag gör?

Är jag närvarande i den sanning som är?

Vågar jag vara närvarande i stunden, öppen för vad som än visar sig, uppenbaras (utan att ha koll på det innan)?

Nej, som regel inte (och definitivt inte offentligt)!  

Den kompletta sanningen om det som är just nu kan en enskild aldrig bära. Det är för övermäktigt. Men den bråkdel av sanning som ligger redo att uppenbaras är vi oftast ovilliga att se. 

Och det är detta faktum som är det stora hindret för min närvaro.  Är jag närvarande konfronteras jag med sanningar.  Men jag står vid Nuets port och backar inför sanningen. Sannningen om mig själv. Om mitt förhållande till mig själv, till andra, till Gud. Jag är inte beredd. Eller rättare: jag tror att jag inte är beredd att konfronteras sanningen om mig själv. Jag reagerar avvisande.

Och med detta avvisar jag ”nuet”. Barnet åker ut med badvattnet. I och med det avvisas en bit av verkligheten.

Följden av detta avvisande är att jag inte har möjligheten att hantera verkligheten. För att kunna hantera något måste jag ta det för vad det är; jag måste ta det helt och hållet i handen; jag måste omfamna det - vad det än är, hur det än känns.    

__________________________

GUDS NÄRVARO, BARNET OCH LEKEN

Det kommer inte an på hur det ser ut och vad det är som utförs men på att Närvaron är där; att Närvaron är befintlig.

Varande i Nuet är första steget genom det nålsöga Guds Varande Här innebär. Det är detta som barnet äger i leken och som innebär himmelriket - och endast på den vägen (” om ni inte bliver såsom barn…….”).

När det är som bäst ”äger” barnet nuet i hanterandet av verkligheten. När det är som bäst - alltså som mest närvarande - befinner det sig mellan den Livskraft (lust, energi, känsla, handlingskraft) som ohämmat (helst) strömmar inifrån och den Formkraft (principer, omständigheter , manus, klossar) som tvingande gives henne utifrån. Och i balansen mellan de båda, Livsdriften och Formdriften, där, i det Schiller kallar Leken, där och ”endast då är hon människa”. Lekdriten, om nu ”drift” är den rätta benämningen är den kraft och den färdighet som endast är möjlig genom närvaron. Och i detta element är människan sin andliga kärna nära. Hon är en skapare.

Att vara människa kan innebära att vara i det tids/rum där jag kämpar mig genom nålsögat, släppande oväsentligheterna ( det icke-väsens-bärande) bakom mig, för att komma till Närvaro, Guds närvaro i mig, genom mig. 

Leken är det kreativa förhållningssätt som för mig framåt. I leken finns närvaron och närvaro väcker ett lekfullt förhållande. Leken är det kreativa varande som skapar vägar och ger flöde.

      Och jag ber att få påminna om det jag tidigare skrev, om att leken inte har sin källa i formen och ett ordnande.

      Nej, den har sin källa i livet, den kommer ur ett lyssnande in i de givna livsomständigheterna där former och

      ordningar gömmer sig. Ordning behövs men den måste ha sin rot i liv. Ordning ger frihet. Den rörelsefrihet

      som uppstår därför ett rum har skapats åt henne där hon kan dansa. Liv utan form är som en kropp utan hud,

     ett ägg utan skal. 

Som offentlig aktör (framförande något inför någon) är det det vi står inne i.  

”Lek” och ” Närvaro” förstådd så och i förhållande till ”om ni inte bliver såsom barn kommer ni inte in i himmelriket” är Gud i Mig.

Detta är nyckeln till hur jag kan handla, vara, skapa och detta är även nyckeln till hanterandet av ritualen: att lekande röra sig närvarande genom gudstjänsten. 

__________________________________________________________

NÅGRA VERKTYG SOM HJÄLPER TILLL NÄRVARO

Det är inte möjligt för oss människor att upprätthålla närvaro en längre stund. En del klarar mer, andra mindre. För att återkomma och upprätthålla närvaro i en timme eller mer behöver vi hjälpande verktyg (och när allt kommer omkring så är det inte hjälpmedel. De är det det handlar om, om själva gestaltandet av framträdandet - något som står det organiska, dynamiska och utvecklingsbefrämjande livet nära.)

* ANDNING; grundandet av mig själv i och genom kroppen genom fysiska övningar

Här handlar det om specifika andningsövningar som balanserar upp min kropp, fördjupar och grundar min andning. Genom dessa kommer jag i bättre kontakt med vem jag är just här och nu och med den kropp jag äger. Jag kommer även i bättre kontakt med den jord och den plats jag står på just här och nu. Genom dessa övningar blir jag mer både kroppsligt och psykiskt balanserad och mer…närvarande.

* SINNESTRÄNING; att komma djupare in i verkligheten

Våra sinnesorgan är våra portar till yttervärlden.

Dessa kan tränas till att bli alltmer receptiva.  Följden av det utvecklade och alltmer öppna sinnesorganet är att själva sinnevärlden blir allt mer påtaglig och upplevbar ju mer vi övar sinnesorganen iden riktningen.  Allt fler och mindre detaljer i omvärlden väcker vår uppmärksamhet.

Konsekvensen av det blir att vår närvaro väcks allt lättare. Dessutom får vi förmågan att rikta åskådarnas uppmärksamhet på dittills okända detaljer och dimensioner av det sinnligt varseblirbara.

Hur övas då sinnesorganen till att bli mer receptiva?

Jo, helt enkelt genom att vara mer sinnesnärvarande. Genom att vara det upplever vi alltså inte bara mer av det som är möjligt att uppleva just då på det stadium vi befinner sig utan vi har samtidigt satt igång en process som med tiden får sinnevärlden att expandera och djupna inför vår upplevelse. Och det finns egentligen ingen gräns för den drogfria ”sinnesutvidgningen” där det kontrollerande jaget hela tiden följer den utvidgande processen.

       Notera att sinnesorganens receptivitet står i proportion till hur välgrundad en individ är.

       Att forcera sinnesövningar utan en god grundning i kroppen för bara med sig kroppslig

       och psykisk obalans. Det är som att öka på segelytan utan att skaffa större och tyngre köl.

       Då hamnar man förr eller senare på sjöbottnen.   

FRASERING; de av närvaro fyllda handlingarnas andning

Här handlar det om att finna rätt tidsmått. Genom att dela upp det som skall utföras i mindre delar. typ 10-30 sek, finns det en möjlighet till s.k. närvaroandning.

Frasering är ett grundläggande element i musiken, i musikalisk interpretation. Det är det som ger tidsflödet dynamik, det som ger andning åt ett stycke musik. Detta element kan användas av scenaktören som ett sätt att skapa andning i närvaroströmmen och därigenom kan en en föreställning genomföras där man håller publiken fångad i ett upplevelsegrepp.

Tillvägagångssättet kan se ut så här: Man bestämmer vilka handlingar, textstycken, rörelser i rummet som skall utföras såsom med ett grepp eller en tidsbåge. Man lär sig att genomföra denna, som vi nu kallar det, fras med allt högre närvaro - i detaljerna likaväl som i tidsbågegreppet som helhet. Frasen får inte vara längre än att man klarar att ”äga” frasen.

Mellan fraserna lär man sig sedan att hitta ”släppet”. Och efter det lär man sig hur man griper sig an den nästa frasen. En fras inleds alltid med att intentionen laddas. Det behöver inte ta mer än 2 sek. när man väl har det.

      En fras skall betraktas som en inandning som för en närmare sinnesverkligheten; jag andas IN verkligheten i

       det jag gör; jag förbinder mig med min handling. ”Släppet” mellan fraserna skall betraktas som en utandning

      där jag släpper, och lämnar bakom mig min genomförda handling; jag andas, med en i det inre överlämnade gest

      UT det   jag s.a.s fångat in under den föregående frasen.

Släppet är en mycket intressant del att öva. Den betingar den bakom mig lämnade och den kommande frasens upplevelsedjup. Ju mer jag i mitt medvetande kan släppa den desto bättre kan den får ”efterklinga” i åskådaren/åhöraren, alltså upplevaren. Jag måste alltså släppa handlingarna bakom mig och låta dem eka efter bäst de vill och hur de vill i upplevarna. Jag vill att de skall leva vidare. Alltså måste jag släppa dem.

Jag som aktör skall gå in i tidsrummet mellan fraserna. Låt det rummet vara tomt. Behåll lugnet. Skynda inte vidare till nästa fras. Lita på att du med tiden hittar det rätta momentet när näst fras skall komma igång (och kom ihåg att varje fras börjar inuti eller utanför och väcker en bestämd intention. Den får aldrig börja i kroppen såsom en clown ofta vill förespegla att den gör)

För prästen vill jag föreslå att ändå låta det tomma mellanrummet få ha en färgton: Stämningen, hållningen, själsrummet som kan kallas överlämnandet.

I dina händer, Herre, överlämnar jag mig och mina handlingar.

 

Ovanstående text skrev jag i samband med det uppdrag jag fick av Svenska Kykan som som handlade om att förbättra och tydliggöra ("göra mer verkningsfull") högmässan i Frustuna församling, Gnesta - i fråga koreografi, gester, hur något talades o.av. under genomförandet av Högmässan.) Detta togs upp och övades i praktiken.
Tack till Frustuna Församling för öppenhet och flitighet!